Före begynnelsen (— i vakuumets dans) skapelsecykel
Författare: D’Bara Arruda

(Vakuum: tystnaden som svalde
Guds förnamn...) osanningens sanningar.

Jag älskade dig redan före Big Bangs dån —
när eld bara var ett stön
i ingentings hals,
och tiden — en mörk livmoder
som väntade på sin första skakning.

Din doft existerade
innan luft lärde sig att flöda.

Jag kände den — urdimma —
bland atomer som ännu inte
hade drömt om att bli stjärnor.

Mina vener är tröga kartor
över en flod som redan rann genom mig
innan den hade en bädd.

Den blödde utan sår,
en glöd utan form,
medan kosmos snurrade
sin kvarn av tystnad.

Nu ser jag dig:
inte med ögon, utan med det märke
du lämnar i universums bröst —
där ljuset tvekar...

(...ljuset tvekar.
Och sedan —
ah, kosmos!
— för tidig skymning
ridande på en komet,
eftersom den
vägrade att vänta på dagarnas slut?)

Och nu är vi här,
under ljusets nedgång,
när mörkret matar
maskinen som mal existenser.
— Kära Död, sätt dig ner:
Jag hämtade bröd från kometernas vete
och vin från stjärnornas svett
som spottades ut av svarta hål i den slutliga kollapsen —
en sista klunk före intetheten.

Vi talade om den första stjärnan som dog
och det sista stoftkornet
som kommer att finnas kvar.
Jag lämnar, mellan raderna,
den lilla tonen från min demonterade klocka
på bordet från mina sista timmar
som förlåtelse —
sarkasmen från det atemporala tick-tack
i det undermedvetna.

Medan jag är utanför
dansar vakuumet
sin oändliga balett
med skapelsens rester.

Här exploderar mitt poetiska jag
som tvingade universum att slita upp sig
för att hålla det inne —
drömmar som vatten som väller fram
och översvämmar kartorna som astrologer
ritade på änglars skinn.
En epilog som flödar över
kunskap i det oförklarligas bädd.
Och för kärlekens skull, vältaligt,
skapade du vad de blinda
(...kalla ett fel i matematiken
Gud repade och vakuumet svalde.)